Annons
Annons

Min resa till indianerna


16 år och jag var tuffast i världen och pappa bestämmer att jag ska åka som utbytesstudent under sommaren med Rotary till USA. Först när jag kom till New York, fick jag reda på att det var Nebraska som var min destination. Valentine, Nebraska.

Annons

In the mittle of nowhere, hur töntigt? Väl framme i det jättelika huset möte jag min utbytesstudent Rachel som jag skulle vara med en hel sommar. En livstid i min värld. Hon var en präktig scout, strängt katolsk och hade avklippta jeans shorts. Vilket inte var vad en pubertal tonåring gick i gång på.

Men det skulle inte varit så farligt om det inte visade sig att hon och hennes föräldrar spottade åt indianerna, indianerna var deras uteliggare. Det berörde mig så starkt. Jag vantrivdes. Jag tyckte att deras böner vi middagsbordet var hyckleri, när de i nästa andetag spottade åt indianerna. Indianerna såg ut att ha tappat sina själar och levt på junk food. Jag kände sorg.

Men resans stora vändning kom när Rachel skulle åka på handbollsresa. Jag skulle få bo hos familjen Coupland.

Rob, pappan i familjen, värnade om indianer och jobbade gratis åt dem som advokat. Han och jag åkte upp till Sioux indianernas reservat, där få vita någonsin varit. Bilen stannade till, en indian stoppade oss, han log när han såg att det var Rob och vi fick passera in. Det var tiden då de hade soldans. Runt en totempåle dansande indianerna i 4 dagar och 4 nätter. De var piercade i brösten och en lång lädertråd satt fast i totempålen. De var i trans och dansade tills skinnet sprack. Med stora ögon satt jag och tittade på dansen. Jag satt bredvid hövdingen, han utstrålade vishet och styrka. Jag kände mig hemma. Hövdingen sa inte mycket till mig. – She is a very humble girl, sa han till Rob. Jag kunde ha stannat där. Det var fascinerande att se hur de levde ett med naturen.

Efteråt skulle vi äta vid lägerelden.  En indiandam sa till mig: Caroline, can you stir the soup please? Visst visst, lite osäkert började jag röra. Jag hoppade till, ett hundhuvud dök upp i grytan. I detta läge säger man inte nej till lite hundsoppa. Det smakade som kyckling.

Vi skulle lära oss lite mer av våra naturfolk. I stället för att utrota dem. Jag tror de har en skatt av kunskap om naturen, som skulle bidra till mindre psykisk ohälsa. Om det finns flera liv har jag nog varit indian. Känner mig så lik dem.

 

 

Följ mig på instagram @carolinenorbeliecoaching

 

 

 

 

 

Dela
Tweeta
Maila
Kommentera

Annons

 


Laddar